-
Young, wild and free
But before I go...
-
-
-
Låt dagens träning inte utebli, JUST DO IT.
-
Tvåtusentolv är året jag slutade dölja mina ärr som så länge hemsökt mitt hjärta.
Tvåtusentolv alltså. Det smakar ändå rätt bra, eller hur? 2011 var för mig ett år som gick förbi fortare än något annat år. Jag skulle ljuga om det var det bästa året jag haft i mitt liv, men jag har heller aldrig lärt mig så mycket om mig själv som jag gjorde det året. Jag har varit rädd, känt mig ensam men också alldeles överlycklig stundtals. Jag har spenderat mer tid med människor som gör mig glad än med människor som vars enda syfte är att dra ner mig i deras elände. Jag har gjort val jag just nu plågas av, men som jag långsiktigt vet att jag kommer må så mycket bättre av. Jag är färdig med den tjej jag var 2011 och redo att möta hon som kommer göra mitt 2012 helt jävla magiskt.
Så, 2012. Fortfarande lika nytt att skriva som efter varje årsskift, fortfarande helt ovisst om vad som kommer hända under dessa 365 dagar. Vissa tror att det är året vi alla slutar andas, andra tror att det är början på något nytt. Som en nystart. Jag däremot, ska leva som om det vore mitt sista år i livet. Och om det inte är mitt sista år, så ska jag i alla fall minnas 2012 som året jag slutade göra karriär på murar och istället började bygga broar. Tjugotolv ska bli året jag upplevde åtminstonde en dröm, året jag valde rätt spår av 20 möjliga, året jag vågade riskera mina känslor för någon annan, året jag kämpade för något jag så länge velat göra, året jag valde att leva med mina ärr istället för att låta dem kontrollera mitt liv och mina val. Tvåtusentolv kommer bli året jag älskade mer än någonsin, året jag sa fuck you till alla mina rädslor och gav mig av. Året jag fick visa världen vem jag är.
Behöver jag ens säga att jag är förväntansfull?
Behöver jag ens säga att jag är förväntansfull?
Ohyes.
-
....
-
.
...
-
.
.
,
,
live.
